Högt och lågt i Bad Gastein

Vi har kollat snödjup, läst skidtidningar och provat pjäxorna otaliga gånger den senaste månaden för att dämpa behovet av att åka skidor och nu äntligen står vi på toppen av Stubnerkogel, redo för säsongens första åk.

Vi får dock tidigt ett dåligt omen över den här resan – bindningarna på en i sällskapets skidor är fem centimeter för stora. Vi förbannar skidaffären där skidorna är inköpta och inser att vi glömt multiverktyget hemma.

- Så gick det med den skidpremiären, då får vi ta liften ner till dalen igen, säger jag uppgivet.

Efter det inledande missödet får vi ändå en strålande första dag med sol och blå himmel och vi kan glida runt och lägga upp planerna för resten av veckan för att försöka hitta lite av den pudersnö som alla puderpundare är ute efter.

Bad Gastein är en av de ökända svenskorterna vilket medför att det är lättare att hitta en nål i en höstack än det är att hitta en kvadratcentimeter av orört fluffigt puder i anslutning till pisten. Men vi konstaterar snabbt att det är den lata skaran av svenskar som har ockuperat Bad Gastein – de som bara åker i och runt pisterna. Så för den som är intresserad av att gå på topptur eller bara kan tänka sig att hika en liten bit med skidorna på ryggen finns det fantastiska möjligheter. Ett bra tips är att ta liften upp till Hohe Scharte och sedan klistra på stighudarna och gå den sista biten till toppen och sedan skråa ut på kammen som sträcker sig bort från Bad Gastein. Området där bjuder på fantastiska, ofta orörda, åk tillbaka till liftarna.

Vad i hela friden är det här, folk har ju bytt om, fixat frisyren och luktar parfym.

Bad Gastein som skidort består av flera system, så om du inte hittar vad du är ute efter första dagen är det bara att ge sig ut på jakt och upptäcka något av de andra tre systemen, Dorfgastein, Bad Hofgastein eller Sportgastein. Det sistnämnda ligger lite högre upp och ger således lite mer snö och större möjligheter till fina offpiståk. Vi förstår det snabbt när vi tittar oss runt i skidbussen på morgonen. Det hörs ingen ryska och det är inga pälsar eller dyra skiddresser som tar upp stolarna. Istället är det stora ryggsäckar med spretande spadskaft och skidor ur kategorin fetingar så långt ögat når.

På kvällen sitter vi på en restaurang och njuter av vår trerättersmeny när jag slänger ett öga ut genom fönstret och får syn på stora fluffiga snöflingor falla. Det blir till att ställa in kvällens öldrickande och istället bege oss upp på rummet och ställa dubbla klockor för att vara uppe i tid till dagen efter.

När vi vaknar och inser att det är en riktig bluebird ser vi att kön till skidbussen upp till Sportgastein är milslång vilket i sista änden innebär att pudret kommer vara uppspårat långt innan vi själva hinner dit. Vi väljer istället att ta den tomma skidbussen åt andra hållet till Dorfgastein. Det visar sig vara ett mycket bra val, snön har fallit även där och de breda skidorna lyser med sin frånvaro. Det är bara att sätta transceivern i sändarläge och förvissa oss om snöförhållandena och börja välja bland linjerna. Trots att bergen inte är jättehöga och korridorerna inte ligger uppradade hittar vi en hel del bra åkning som ligger lite undangömt mellan pister och markvegetation.

När det närmar sig lunchtid och benen och magen värker styr vi skidorna till Harbach-skihütte för att fylla på depåerna. Jag själv har ända sedan jag lämnade det österrikiska köket, där jag jobbade året innan, längtat efter att få äta en äkta Kaiserschmarren. Det är en pannkakssmet med oerhört mycket ägg i som man bakar i ugnen och dränker in i rom på slutet. När jag beställer tänker jag på vad min kökschef George jämt sa med tysk brytning.

- Kaiserschmarren is the absolut best food when your are skiing.

Under vår väntan på att maten ska serveras sitter vi och iakttar den österrikiska seden, tillika mandomsprovet, att slå ner en spik i en stubbe med minst antal slag. Det är många tappra och matglada gäster som prövar sin lycka. Av någon anledning är det bara män med varierande skicklighet. Jag blir snart varse om min lite utsatta position precis intill stocken när det kommer en spik farandes och träffar mig i bakhuvudet.

- Excuse me, entschuldigung, excuse me, säger en förtvivlad liten pojke innan jag ens hinner blinka.

När maten sedan kommer efter en lång väntan är den slut lika snabbt, det är åter dags att ge sig ut i pudret. Till vår stora besvikelse inser vi att det nu är fler där ute som vill vara med och kriga om pudret. Efter några till åk är det sedan dags att bege sig hemåt och vi siktar in oss på afterski.

Väl tillbaka i Bad Gastein styr vi stegen mot den populära afterski/nattklubben Silver Bullet för att släcka törsten och prata lite skidåkning. När vi kliver in genom dörren måste vi sniffa en extra gång med näsan, titta en extra gång på klockan och nypa oss själva i armen för att förvissa oss om att det verkligen är på riktigt.

- Vad i hela friden är det här, folk har ju bytt om, fixat frisyren och luktar parfym, utbrister jag i stor besvikelse.

Vi själva klampar in i våra alldeles för slitna pjäxor, hjälmarna sitter kvar på våra huvuden och skidjackorna är uppknäppta så att dagens sista snö faller av och vi hoppas på att få träffa likasinnade. Istället luktar det parfym och folk ränner runt i sneakers och partykläder som borde ligga nedpackade i en resväska.

Det är väl inte så afterski i Österrike ska se ut? Afterski heter det väl ändå för att man ska kunna komma som man är, oavsett kläder, åkskicklighet eller pengar i plånboken. Skidåkarkompisarna ska se vem som lyckats skapa den fulaste kreationen på huvudet med hjälp av en kalufs och en skidhjälm (undantagsfall mössa) och som åkt i sitt underställ i lagom många dagar! Så efter en öl beger vi oss hemåt istället, uttittade som om vi kom från en annan planet.

Veckan i Bad Gastein börjar lida mot sitt slut så vi beslutar oss för att testa det berömda Badhuset Felsentherme som är anledning till att människor, främst överklassen, en gång i tiden började besöka Bad Gastein. Det gjordes långt innan skidåkning blev ett känt fenomen. Bland annat så hade den habsburgske tronföljaren Franz Ferdinand en jaktstuga i trakten. Om det beror på tillgången till varmt källvatten eller bra hjortjakt låter jag vara osagt. Hans liv slutade oavsett inte på någon glamorös tillställning i Bad Gastein utan blev startskottet för första världskriget med de välkända skotten i Sarajevo.

För den som vill finns det även en stor bastuavdelning dit du är välkommen med ett förbehåll, att du lämnar handduken i omklädningsrummet. Självklart är vi tvungna att testa och till en början känner vi oss inte helt bekväma med att gå runt nakna bland okända människor men vi vänjer oss ganska snart och njuter istället av basturs i alla dess varianter.

Trots en dålig start på veckan blev det mer än godkänt och vi kommer garanterat att återvända för att topptura i vårsorbé eller åka puder i januari.

Text och foto Hampus Karlsson